Woods of Infinity — Ursprung letra e tradução
A página contém a letra e a tradução em português da música "Ursprung" de Woods of Infinity.
Letra
Jag låter order sakta ta form
som en del av försöket att rida ut en storm.
Det skogstorn jag sitter i skakar av vinden
och dess bräckliga konstruktion får på örat och kinden.
Det stearinljus jag lyckats tända brinner med näppe och nöd,
en välriktad vindpust blir snart dess död.
Det är fortfarande länge kvar till första frosten
men jag känner mig redan frusen av regnet och blåsten.
Många är de människor som nu är fulla på krogen
men ytterst få är de som är ensamma i skogen.
Kristna, muslimer, judar och många därtill
kommer att dö när jag får som jag vill.
Skogen är vårt ursprung — skogen är vår borg!
I skog känner vi glädje, lust och sorg.
Vad gick fel? Jag vill kriga! Jag vill nå renhet!
Jag ser ut från min lilla höjd och skådar ett grågrönt landskap,
fritt från fröjd.
Jag känner mig säll fast jag är lerig, regnvåt — längt från värmen i ett hem.
Jag önskar mig blixt och åska! Något som göt mig rädd!
Jag vill bli uppryckt från nutidsmänniskans trygga bädd.
Kroppen huttrar, magen kurrar och tankarna far omkring.
Runt om mig härskar naturens eviga monotoni.
Det är regn och vind, mend ändå mer liv än en stadskårna.
Jag hör en klagan och möjligen ett rop
och plötsligt nedanför ser jag en meterdjup grop.
Skulle jag lägga mig där uti ville gropen täcka över sig själv…
Jag skulle ta ett djupt andetag och låtsas att jag snart måste bli väckt
och därmed varde mitt liv släckt.
Men en natt om sextionio år, då dimman ligger ogenomträngligt tät
har jag blivit en annan existens.
Då finns inga rimliga svar…
Kvar.
— Ravenlord — 2010−07−22
Tradução da letra
Deixei que as ordens tomassem forma lentamente.
como parte da tentativa de enfrentar uma tempestade.
A torre da floresta em que me sento treme do vento
e a sua frágil construção fica na orelha e na bochecha.
A vela que consegui acender queima com dificuldade e sofrimento,
uma rajada de vento bem direcionada em breve será a sua morte.
Permanece por muito tempo até à primeira geada.
mas já me sinto congelado pela chuva e pelo vento.
Muitas são as pessoas que agora estão bêbadas na taberna.
mas muito poucos são aqueles que estão sozinhos na floresta.
Cristãos, muçulmanos, judeus e muitos mais
morrerei quando tiver o que quero.
A floresta é a nossa origem - a floresta é o nosso castelo!
Na floresta sentimos alegria, desejo e tristeza.
O que correu mal? Quero lutar! Quero alcançar a pureza!
Olho para fora da minha pequena altura e vejo uma longa paisagem verde,
livre da alegria.
Sinto-me feliz quando estou enlameada, molhada do calor de um lar.
Desejo-me relâmpagos e trovões! Algo que me assustou!
Quero ser apanhado pela cama segura do homem moderno.
O corpo está tremendo, o estômago está ruindo, e os pensamentos estão se movendo ao redor.
À minha volta reina a monotonia eterna da natureza.
É Chuva e vento, mas ainda há mais vida do que um corpo da cidade.
Ouço um gemido e possivelmente um grito
e de repente, lá em baixo, vejo um fosso de metros de profundidade.
Se eu me deitasse onde a uti se cobriria…
Eu respiraria fundo e fingiria que em breve terei de ser acordado.
e assim a minha vida foi extinta.
Mas uma noite cerca de sessenta e nove anos, quando a névoa fica impenetrável densa
tornei-me noutra existência.
Então não há respostas razoáveis.…
Permanecer.
- Ravenlord.-2010-07-22