Ola Magnell — Trasten letra e tradução
A página contém a letra e a tradução em português da música "Trasten" de Ola Magnell.
Letra
När frosten har kopplat greppet igen
När hösten är här och mörkret med den
Då tätar jag kittet över min fog
När regnet ger svavel över min skog
Jag tiger men Gud förlåter mej nog
När lusten på nytt har frusit till is
När rösten förtonar in i ett dis
Då lämnar jag huset tomt för en skog
Då lyfter en trast i ekot som dog
Hon flyr men till våren kommer hon nog
Rönnbär ger dej färger i september
Bäcken ger dej tillrop och små trallar i maj
Trasten hittar fram fast vindar vänder och på svaj
Ser jag båten längta till en kaj
När trasten har lagt sej ner för att dö
Och somnar till ro i fallande snö
Då lämnar jag huset tomt för en krog
Och tänder ett ljus för rösten som dog
Jag dricker men Gud förlåter mej nog
Moder Jord, du sörjer för vårt bästa
Gaia är en gåva och vårt liv är ett lån
Hoppet lämnar sist men för det mesta går din son
Likafullt besviken härifrån
När frosten har kopplat greppet igen
När hösten är här och mörkret med den
När regnet ger svavel över min skog
Då lyfter en trast i ekot som dog
Hon flyr men till våren kommer hon nog
Tradução da letra
Quando a geada desligar a aderência novamente
Quando o outono está aqui e a escuridão com ele
Depois selei a massa sobre a minha espelunca.
Quando a chuva der enxofre na minha floresta
Estou em silêncio, Mas Deus me perdoará.
Quando o desejo voltou a congelar
Quando a voz se desvanece numa névoa
Depois deixo a casa vazia para uma floresta
Então um tordo eleva-se no Eco que morreu
Ela está a fugir, mas na primavera já deve estar a chegar.
As bagas de Rowan dão-te cores em setembro
O riacho dá-te chamadas e pequenos shoppings em Maio
O tordo encontra o seu caminho embora os ventos giram e balançam
Será que vejo o barco à espera de um beliche
Quando o tordo se der para morrer
E adormece na neve a cair
Depois deixo a casa vazia para uma taberna.
E acende uma vela pela voz que morreu
Eu bebo, mas Deus me perdoará.
Mãe terra, tu sustentas o nosso bem
Gaia é um dom e a nossa vida é um empréstimo.
A esperança deixa por último, mas a maior parte do tempo o seu filho caminha
Ainda estou desapontado daqui.
Quando a geada desligar a aderência novamente
Quando o outono está aqui e a escuridão com ele
Quando a chuva der enxofre na minha floresta
Então um tordo eleva-se no Eco que morreu
Ela está a fugir, mas na primavera já deve estar a chegar.