Cornelis Vreeswijk — Balladen om ett munspel letra e tradução
A página contém a letra e a tradução em português da música "Balladen om ett munspel" de Cornelis Vreeswijk.
Letra
När jag var liten fick jag ett munspel av far
påinrådan av farfar, som musikalisk var.
Ge grabben ett munspel såspelar vi duett,
sa' farfar, som själv spelte påesskornett.
När farfar satt i källaren och blåste sig blå
blev farmor förtvivlad och faster också.
En dag när faster träffat en riktig stilig man,
som kom och hörde farfar, blev han blek och försvann.
Vi övade tillsammans, min farfar och jag.
Dågjorde jag en visa som verkligen var bra.
Den hade fyra toner och lät underbar,
jag tror att det var ungefär såhär den var.
Vi tutade och blåste med känsla och med darr
såduvorna påtaket fick öronkatarr.
Men farfar bara öste på, han spelte som i trance
och duvorna bosatte sig nå'n annanstans.
Min farfar, min farfar, det var en märklig man,
för han var musikalisk och träben hade han.
Det stampade han takten med i drill och kadens.
Han hade inga tänder och skepparkrans.
När farfar blev för gammal avled han till sist.
Dåtystnade musiken och allt blev trist.
Men ännu, när jag tänker uppåförflydda dar,
såblåser jag i andonom en liten fanfar.
Tradução da letra
Quando era miúdo, o meu pai deu-me uma harmónica.
seguindo o conselho do avô, como era musical.
Dá uma harmónica ao miúdo vamos tocar dueto,
o avô do sa, que ele próprio fez de onesskornett.
Quando o avô sentou-se na cave e explodiu-se todo azul
a avó estava destroçada e a tia também.
Um dia quando a tia conheceu um homem muito bonito,
que veio e ouviu o avô, ficou pálido e desapareceu.
Treinámos juntos, o meu avô e eu.
Depois fiz um espectáculo muito bom.
Tinha quatro tons e soava maravilhosamente,
Acho que foi algo assim.
Buzinamos e sopramos com emoção e com tremor
os pombos no telhado têm catarrh de orelhas.
Mas o avô apenas se aproximou, ele se soletrou como em trance
e os pombos instalaram-se noutro lugar.
O meu avô, o meu avô, era um homem estranho.,
porque ele era musical e pernas de madeira que ele tinha.
Pisou-o em broca e cadência.
Ele não tinha dentes e uma coroa.
Quando o avô envelheceu demais, ele finalmente faleceu.
Depois a música silenciou-se e tudo se tornou aborrecido.
Mas, no entanto, quando penso em viver dias,
por isso sopro um pouco de fanfarra.