Vintersorg — Att Bygga En Ruin letra e tradução
A página contém a letra e a tradução em português da música "Att Bygga En Ruin" de Vintersorg.
Letra
Kollaps är tillstandet vid alla koordinater
När ridan gar upp pa naivitetens teater
När moder jords talamod tryter,
När människan kväver hennes blom
Da, världsalltets väldiga kör ryter
Och förkunnar sin fatala dom
Fördärvets hammare slar med allt tyngre slag
Likt den i kakofonins smedja
Där röken ligger tät bade natt och dag
Som en atbörd för att vi smider ödeläggelsens kedja
Elden spyr ut sitt vildröda sken
Och förbränner markens hjärta
Flammor som dansar over mortalitetens scen
Tills allt är förbränt och höljt i svärta
En vidsträckt öken kryper fram där det har böljat ett skimrande hav
Landskapets själ är förvänd och spräckt
Av mänsklig hand skulpteras sa naturens grav
Tills världen pryds av kaosets ordensdräkt
Gra är varje fjäril, kall är varje äril
Och skuggor tränger bort ljuset
Skogar har börjat blöda, kvävd är varje gröda
Och tömt är visdomskruset
Alla ängar har mist sin forna prakt,
Enfaldighetsharpans strängar ljuder I denna trakt
Där livlöshetens stjärna brinner
Med ett kallt sken som vi aldrig övervinner
Tradução da letra
Colapso é o estado em todas as coordenadas
Quando o passeio sobe no Teatro da ingenuidade
Quando o talamod da Mãe Terra falhar,
Quando o homem sufoca a sua flor
Então, o poderoso Coro do universo ruge
E proclamam o seu julgamento fatal
O martelo da destruição desliza com golpes cada vez mais pesados
Como aquele na forja de kakofonin
Onde a fumaça é densa noite e dia
Como uma gravidez porque forjamos a cadeia de destruição
O fogo lança o seu brilho vermelho selvagem
E queima o coração da terra
Chamas a dançar sobre a cena da mortalidade
Até que tudo seja queimado e envolto em escuridão
Um vasto deserto arrasta-se onde emergiu um mar cintilante
A alma da paisagem é distorcida e fracturada
Pela mão humana o Túmulo da natureza é esculpido
Até que o mundo seja adornado pela ordem do Caos
Gra é cada borboleta, frio é cada ervilha
E as sombras movem a luz
As florestas começaram a sangrar, sufocadas é cada colheita
E se esvazia o raio da sabedoria
Todos os prados perderam o seu antigo esplendor,
As cordas da harpa da estupidez soam nesta região.
Onde a estrela do fogo inanimado queima
Com um brilho frio que nunca superamos