Tomas Andersson Wij — Långa vägen hem letra e tradução
A página contém a letra e a tradução em português da música "Långa vägen hem" de Tomas Andersson Wij.
Letra
Jag kan se er här från översta balkongen
Ni står med röda axlar nere på vår strand
Nu är rummen vita allting doftar nytt här
Så här mycket har vi aldrig haft varann
Det är så högt här
Att jag ser trakten
Som jag kommer från
Husen på Åsen
Och längst där borta
Bredängs vattentorn
Och jag ser Liljeholmens gamla industrier
Ser Högalid som tonar upp och blickar ut
Över Riddarfjärden ända bort till Gärdet
Vår stad, där vår ungdom börja
Och där den tog slut
Den tiden, jag bär den
Här på min kropp
Ett bläck som sakta bleknar
Utan att helt gå bort
Vi tog långa vägen hem
Under broarna där stan tar slut
Längs vattenblänk
Genom vårar som tvekar
Genom somrarna
Som håller mot och blommar sent
Gick du och jag
Jag lär inte bli den stora trygga klippa
Som jag nånstans alltid hoppats på att bli
Men jag har aldrig känt mig
Mindre tom och ensam än här
På balkongen mellan världarna jag levde i
Och ni kommer upp från stranden
Och det skymmer på
Luftballonger, de tusen ljusen
Och himlen som är rosablå
Vi tog långa vägen hem
Under broarna där stan tar slut
Längs vattenblänk
Genom vårar som tvekar
Genom somrarna
Som håller mot och blommar sent
Gick du och jag
Du och jag
Tradução da letra
Consigo ver-te aqui da varanda de cima.
Estás de pé com ombros vermelhos na nossa praia
Agora os quartos são brancos tudo cheira a novo aqui
Nunca tivemos tanto
Está muito barulho aqui.
Que vejo o bairro
De onde venho
As casas no cume
E o mais distante
Bredängs water tower
E vejo as antigas indústrias Liljeholmens
Parece alto-Alid que tonifica e olha para fora
Sobre Riddarfjärden todo o caminho para Gärdet
A nossa cidade, onde a nossa juventude começa
E onde acabou
Desta vez, eu uso-o.
O meu corpo
Uma tinta que se desvanece lentamente
Sem partir completamente
Fomos pelo caminho mais longo para casa.
Sob as pontes onde a cidade termina
Ao longo do brilho da água
Através da primavera que hesita
Através dos verões
Que dura e floresce tarde
Tu e eu.
Não serei a grande rocha segura
Como sempre esperei ser
Mas nunca senti
Menos vazio e solitário do que aqui
Na varanda entre os mundos em que vivi
E tu vens da praia
E é obscuro
Balões de ar quente, As Mil velas
E o céu que é azul rosa
Fomos pelo caminho mais longo para casa.
Sob as pontes onde a cidade termina
Ao longo do brilho da água
Através da primavera que hesita
Através dos verões
Que dura e floresce tarde
Tu e eu.
Tu e eu.